I lördags hann jag och Kristin (och Sara som vi lärde känna i Indien) med ett besök på Indienutställningen på Stockholm universitet. Tänk - ett år har gått sedan vi själva stod där förväntansfulla i våra saris och inväntade de första gästerna. Utställningen var ett ganska bra verktyg för att bearbeta alla känslor och upplevelser från Indien. Det har jag förstått i efterhand. Det var också ett konkret sätt att visa vänner, bekanta och familj vad det var vi upplevde under resan. Ibland var det så svårt att besvara frågor som "hur var det?" och "vad gjorde ni?". Utställningen blev svaren då mina ord inte räckte till. Nu skulle vi få ta del av en ny studentgrupps erfarenheter och upplevelser. Titta på de fina bilderna och hur kreativa årets studenter har varit!
Vi fick möta en indisk familj och deras vardag.
Anna gav oss ett rött välsignelseband. När hon knöt fast det
fick vi önska oss något och den dagen då bandet lossnar av
egen kraft kommer önskan att slå in.
(Men bara om vi lovade att meditera en stund på kvällen.
Undrar om musik på mycket hög volym anses som ett
slags meditation? Jag vill ju så gärna
att min önskan ska slå in...)
Livet på fiskemarknaden.
Utställningen väckte många minnen och känslor, speciellt doften från rökelsen fick mig att kastas tillbaka ett år i tiden. Och jag hörde mig själv säga när jag träffade Stina och Annika, kurslärarna som även var med på förra årets resa, "hur vaaaar det?", "vad gjoooorde ni?"...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar