Ett samtal till Indien

Jag berättade ju i ett tidigare blogginlägg om mina långa listor med saker jag ska göra. (Status fotoprojekt: orört...) En annan punkt som tillkommer på nya listor lite då och då, men som ändå av någon anledning alltid förblir ogjort, är att ringa till Indien. När jag läste kursen Changing India and ourselves tillbringade jag två veckor på VCDS i Vellakulam tillsammans med Sara och Kristin (vi var i samma projektgrupp). Vi gjorde en hel del besök på bl.a. kvällsskolor, risfält, kvinnogrupper, mansgrupper, den kvinnliga polisstationen i Tindivanam, dagis... Det var långa, intensiva dagar men ack så roliga, intressanta och givande. Vår ständige följeslagare och skicklige guide var Prakash, som arbetar på VCDS som supervisor.

Prakash

Vi fyra tillsammans hade så otroligt roligt ihop och ibland satt vi uppe sena kvällar och det slutade ofta med att vi låg på marken och vred oss av skratt.

Från vänster: Prakash, Kristin, Ulrika,
Sara & Rajkumar (han arbetar också som
supervisor på VCDS)

Det var så härligt att kunna skratta tillsammans och bara känna en genuin glädje. Jag är väl kanske inte den som är känd för att se überglad ut här hemma i Sverige, jag menar, det är sällan jag går runt med ett stort leende på läpparna. Jag kan le på insidan, men det kanske inte alltid syns utåt. Men i Indien - där log jag ända inifrån och ut, ofta! Äkta glädje.

Och idag ringde jag Prakash. Jag har inte pratat med honom sedan i somras. När jag var på Indienutställningen framförde Stina och Annika hälsningar från Prakash till Sara, Kristin och mig. Kanske var den hälsningen en bidragande faktor till att jag nu äntligen fick tummen ur och ringde det där samtalet.

Genast blev jag på glatt humör av hans smittande skratt! När vi var hemma hos honom visade han familjens fyra kor. Vi fick äran att döpa dem och dessa vackra kor fick de vackra namnen Sara, Kristin, Ulli och Martine (efter Mr Martine, en av grundarna till VCDS). Jag frågade såklart hur det var med kossorna. Prakash kom med den sorgliga nyheten att han hade sålt tre av dem!

-Vem har du behållit? frågade jag oroligt.
-Martine.
Tystnad. Från oss båda.
-Jag förstår. Men jag hoppas att Ulli har hamnat i en bra familj som tar väl hand om henne.

Den dag som vi blev hembjudna till Prakash var en sån där härlig dag som jag alltid kommer att minnas. Det var en lugn dag, vi gjorde några besök under dagen, vi lyssnade på radio i bilen, solen sken, maten som hans mamma hade lagat var något av det godaste jag har ätit - ja det var helt enkelt en perfekt dag!

Hemma hos Prakash och hans familj.

Nu inväntar vi en inbjudan från Prakash och det kommande bröllopet. Det skulle verkligen var roligt och en ära att få närvara på Prakash och hans blivande frus bröllop. Jag är glad att jag pratade med honom idag. Idag blev en bra dag. Och kan man annat än att bli glad när man umgås med en glädjespridare?

Arun Stanley, vår tolk, och Pracke!

GLAD PÅSK önskar Ulrika