Ett samtal till Indien

Jag berättade ju i ett tidigare blogginlägg om mina långa listor med saker jag ska göra. (Status fotoprojekt: orört...) En annan punkt som tillkommer på nya listor lite då och då, men som ändå av någon anledning alltid förblir ogjort, är att ringa till Indien. När jag läste kursen Changing India and ourselves tillbringade jag två veckor på VCDS i Vellakulam tillsammans med Sara och Kristin (vi var i samma projektgrupp). Vi gjorde en hel del besök på bl.a. kvällsskolor, risfält, kvinnogrupper, mansgrupper, den kvinnliga polisstationen i Tindivanam, dagis... Det var långa, intensiva dagar men ack så roliga, intressanta och givande. Vår ständige följeslagare och skicklige guide var Prakash, som arbetar på VCDS som supervisor.

Prakash

Vi fyra tillsammans hade så otroligt roligt ihop och ibland satt vi uppe sena kvällar och det slutade ofta med att vi låg på marken och vred oss av skratt.

Från vänster: Prakash, Kristin, Ulrika,
Sara & Rajkumar (han arbetar också som
supervisor på VCDS)

Det var så härligt att kunna skratta tillsammans och bara känna en genuin glädje. Jag är väl kanske inte den som är känd för att se überglad ut här hemma i Sverige, jag menar, det är sällan jag går runt med ett stort leende på läpparna. Jag kan le på insidan, men det kanske inte alltid syns utåt. Men i Indien - där log jag ända inifrån och ut, ofta! Äkta glädje.

Och idag ringde jag Prakash. Jag har inte pratat med honom sedan i somras. När jag var på Indienutställningen framförde Stina och Annika hälsningar från Prakash till Sara, Kristin och mig. Kanske var den hälsningen en bidragande faktor till att jag nu äntligen fick tummen ur och ringde det där samtalet.

Genast blev jag på glatt humör av hans smittande skratt! När vi var hemma hos honom visade han familjens fyra kor. Vi fick äran att döpa dem och dessa vackra kor fick de vackra namnen Sara, Kristin, Ulli och Martine (efter Mr Martine, en av grundarna till VCDS). Jag frågade såklart hur det var med kossorna. Prakash kom med den sorgliga nyheten att han hade sålt tre av dem!

-Vem har du behållit? frågade jag oroligt.
-Martine.
Tystnad. Från oss båda.
-Jag förstår. Men jag hoppas att Ulli har hamnat i en bra familj som tar väl hand om henne.

Den dag som vi blev hembjudna till Prakash var en sån där härlig dag som jag alltid kommer att minnas. Det var en lugn dag, vi gjorde några besök under dagen, vi lyssnade på radio i bilen, solen sken, maten som hans mamma hade lagat var något av det godaste jag har ätit - ja det var helt enkelt en perfekt dag!

Hemma hos Prakash och hans familj.

Nu inväntar vi en inbjudan från Prakash och det kommande bröllopet. Det skulle verkligen var roligt och en ära att få närvara på Prakash och hans blivande frus bröllop. Jag är glad att jag pratade med honom idag. Idag blev en bra dag. Och kan man annat än att bli glad när man umgås med en glädjespridare?

Arun Stanley, vår tolk, och Pracke!

GLAD PÅSK önskar Ulrika

Helgen är räddad!

Om jag kände mig orolig över att inte ha någon aktivitet att fylla helgen med så kan jag sluta oroa mig nu! Jag är beroende av listor (och då menar jag inte musiktopplistor, ute&inne-listor eller svensktoppslistan. Jag gör mina egna listor på saker jag ska (borde) göra, som har hängt över mig ett tag och saker som jag inte kan hålla kvar i mitt minne utan måste skrivas upp på mina minneslistor. Jag älskar känslan av att få stryka saker på min låååånga lista och ibland kan jag lägga till enkla saker på listan såsom "ät frukost", "kamma håret" bara för att få uppleva känslan av att stryka en rad... En ständig punkt på mina listor är:

• Fotoalbum - sätt in bilder i fotoalbum. Börja med semestern 2003. Fortsätt sedan fram till dags dato.

Detta är en stor punkt. Jobbig punkt. Jag skulle behöva ta ett friår för att komma ikapp. Är det omodernt att ha ett fotoalbum med papperskort? Ska jag lägga ner denna syssla?

Hur som haver tänker jag go wild och börja med att sätta in mina foton från mina 2 resor till Indien 2009. Jag har framkallat bilderna. Köpt sju fotoalbum. Vässat saxen. Köpt fina pennor. Limstift. Fotokuddar. Det finns inga hinder. Bara tidsbrist.
(Fick just en affärsidé - sätta in foton i människors album som har samma tidsbrist och motstånd som jag. Det spelar nog ingen roll om bilderna hamnar lite huller om buller. När man ligger efter sju år i albumfrågan blir man nog bara glad att de sitter inklistrade i ett album. Detta tåls att tänkas vidare på.)

Japp. Bara att sätta igång. En annan sak att lägga till på listan är att lära mig att sålla. Jag behövde ju inte framkalla alla 7439 bilder från Indien...

TREVLIG HELG önskar Ulrika

Utställningen i bilder

I lördags hann jag och Kristin (och Sara som vi lärde känna i Indien) med ett besök på Indienutställningen på Stockholm universitet. Tänk - ett år har gått sedan vi själva stod där förväntansfulla i våra saris och inväntade de första gästerna. Utställningen var ett ganska bra verktyg för att bearbeta alla känslor och upplevelser från Indien. Det har jag förstått i efterhand. Det var också ett konkret sätt att visa vänner, bekanta och familj vad det var vi upplevde under resan. Ibland var det så svårt att besvara frågor som "hur var det?" och "vad gjorde ni?". Utställningen blev svaren då mina ord inte räckte till. Nu skulle vi få ta del av en ny studentgrupps erfarenheter och upplevelser. Titta på de fina bilderna och hur kreativa årets studenter har varit!

Vi fick möta en indisk familj och deras vardag.

Anna gav oss ett rött välsignelseband. När hon knöt fast det
fick vi önska oss något och den dagen då bandet lossnar av
egen kraft kommer önskan att slå in.
(Men bara om vi lovade att meditera en stund på kvällen.
Undrar om musik på mycket hög volym anses som ett
slags meditation? Jag vill ju så gärna
att min önskan ska slå in...)

Livet på fiskemarknaden.

Utställningen väckte många minnen och känslor, speciellt doften från rökelsen fick mig att kastas tillbaka ett år i tiden. Och jag hörde mig själv säga när jag träffade Stina och Annika, kurslärarna som även var med på förra årets resa, "hur vaaaar det?", "vad gjoooorde ni?"...

/Ulrika

Missa inte årets utställning!

Varje år anordnar studenterna som har läst kursen Changning India and ourselves en utställning på Stockholms universitet (tidigare Lärarhögskolan). På fredag och lördag är det dags för årets utställning. Jag kan komma med några insidertips om att studenterna i år verkar vara mycket kreativa! (Men det återstår att se om utställningen är lika grym som förra årets...)

19-20 mars
kl 10-14
Gratis inträde
A-hallen, A-huset, Campus Conradsberg
T-bana Thorildsplan

Här kan du läsa mer om kursen Changning India and ourselves:

http://www.uhs.su.se/pub/jsp/polopoly.jsp?d=6519&a=57019

Här nedan kommer några bilder från utställningen 2009. Det var ett enormt arbete men något av det roligaste jag har gjort!

/Ulrika

Minnen från Indien...

Under en middag igår (bestående av något så oindiskt som pizza) samtalade jag & två av mina gamla Indienmedresenärer om minnen från tiden i raitans & kulfins land. Jag blev då påmind om någonting som jag fick möjlighet att prova på då jag var i Indien min andra gång (& som jag tror är få förunnat). Har man dock turen att lära känna trevliga människor födda & uppvuxna i landet gäller det ju att utnyttja deras färdigheter för att själv samla på sig så mycket erfarenhet som möjligt! Så resonerade i alla fall jag när jag efter ett antal veckor (& mycket tjat) äntligen fick göra just detta, som jag länge velat!

Här kommer historien från början:

Jag minns första dagen jag satte min fot på indisk mark. Flygplanet landade, vi gick igenom passkontrollen, hämtade våra väskor, gick för första gången på en indisk offentlig toalett & kastades sedan ut i den myllrande indiska trafiken i Chennai! Då hade jag aldrig upplevt något liknande. Det var människor & fordon överallt, herrelösa hundar, mopeder fullsmockade med människor, överfulla bussar, tutande, ljud, oväsen - galet! Men härligt :)

Dagen därpå skulle jag & mitt resesällskap bestående av tio personer ta oss till Pondy bazaar för lite shopping. Frågan var då hur vi skulle ta oss dit? Svaret fick vi snabbt - rickshaw var det som gällde! Och det var där det hela började - min fascination för rickshaws... Dessa otroliga gula fordon på tre hjul, med rykande motorer, olika typer av tutor, smidiga, snabba i svängarna och med erfarna chaufförer. Vi tog även rickshaw hem från basaren & när jag satt där i draget med ett hår som en risbuske & flög fram & tillbaka på sätet i alla svängar bestämde jag mig - innan jag lämnade det här landet skulle jag ha kört en sån där. Så var det bara.

Tyvärr blev det inte så. Jag var tvungen att åka hem till Sverige, men min längtan till Indien var stark & en månad senare var jag tillbaka, nu i Kerala! Under den första resan hade vi lärt känna flera indier varav en vid något tillfälle (som jag inte glömt!) nämnt att han tidigare arbetat som rickshawdriver & fortfarande hade sin rickshaw kvar, hos sin bror. Whaaa! Ni förstår ju att jag var tvungen att utnyttja situationen! Oj vilket tjat de närmaste dagarna. Tjat tjat tjat.

Tjat.

Det var alltså mycket prat om rickshaws under den där resan. Jag fick bland annat lite insyn i spelet mellan chauffören & kunden. Exempelvis detta:

Om kunden vill från punkt A till punkt B dealas det ju först om priset. Chauffören förklarar ordentligt för kunden hur lååååångt det är till punkt B & att han ju måste ta bra med betalt på grund av det. När kunden gått med på att betala ett bra pris kör chauffören inte direkt från punkt A till punkt B utan från punkt A via punkt C till punkt B. Jajamen! Business på hög nivå.

Men så en tidig morgon knackar det på dörren till mitt hotellrum. Där står rickshawkillen - iklädd rickshawdriver-kläder (ni vet de där beigeaktiga) & säger att nu har han fixat en rickshaw så att vi kan ge oss ut & köra. Jag var ju inte den som bangade direkt. Nu var det så att hans egen rickshaw som han berättat så mycket om (som hade den snyggaste klädseln i hela Kerala & en inbyggd stereoanläggning) tyvärr var "upptagen" så han hade istället lånat en annan av en kompis. Men det gjorde inte mig något! Så länge den var gul & hade tre hjul var jag nöjd.

Det första vi gjorde var att köra till en stoooor tom äng (visste inte att det fanns såna stora tomma platser i Indien, men det gjorde det alltså). Där fick jag provköra. Det var väl inte direkt så att han förväntade sig något av mig, trodde väl mest att det hela skulle gå åt h*****e, men oj så fel han hade! För jag lärde snabbt & efter en stund klev han ur & lät mig köra själv, runt runt på ängen! Jag gasade & växlade om vartannat. Vissa stunder körde jag så snabbt att jag knappt hade kontroll (vilket jag så klart aldrig erkände) & långt där borta kunde jag höra hur någon i panik ropade "pull the brrrreak!!".

När jag klarat detta första prov fick jag ta allt ett steg längre. Vi gav oss ut i den indiska trafiken, med mig som chaufför! Vi svischade upp & ner i backarna & fram & tillbaka längs Varkalas gator. Och det var nog sensationellt... Aldrig har jag varit med om så många förvånade blickar.

Så om ni möjligtvis var i Varkala på semester i April 2009 & såg en blond kvinnlig rickshawförare köra runt inne i stan vet ni nu att det var jag!

Kram Kristin

Tack Kristin & Ulrika!

Tack fantastiska Kristin och Ulrika för era roliga, inspirerande och tänkvärda inlägg!!
//Johanna

Varför VCDS vänners arbete är nödvändigt - tre rapporter

Nedan har ni tre rapporter om utbildning och diskriminering av daliter, värda att ladda ner och spara:

UNESCO kom i januari med rapporten ”Education for All – Global Monitoring Report 2010″ som bland annat fastslår att Caste Based Discrimination (CBD) är det huvudsakliga skälet till att människor inte får tillgång till utbildning i Indien och södra Asien. Läs rapporten på http://www.unesco.org/en/efareport. Kapitel 3 tar upp ovan nämnda diskriminering. (Se även artikel i Outlook India http://news.outlookindia.com/item.aspx?673163)

Den ideella organisationen "Robert F. Kennedy Centre for Justice and Human Rights" har tillsammans med den indiska gräsrotsorganisationen "Navsarjan" publicerat en omfattande rapport om diskriminering av daliter. Rapportens empiri är 1589 byar i delstaten Gujarat. Läs mer om rapporten, och ladda ner den, på http://www.rfkcenter.org/untouchability. Info om "Navsarjan" finns på http://navsarjan.org/.

I december 2006 utkom "Människorättsläget för daliterna i Indien", Europaparlamentets resolution om människorättsläget för daliterna i Indien. (Se http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?objRefId=134912&language=EN).

Tack för ett bra årsmöte!
Daniel, ordf.

Kolla in: "Textilindustrins bakgård"

God afton!

Onsdagen den 10:e mars handlade tv-programmet Korrespondenterna på SVT2 om detta:

Del 8 av 10: Textilindustrins bakgård
Veckans program undersöker vad det verkliga priset är för kläderna som går att köpa i våra butiker. Lena Scherman och Tomas Hallstan har sökt svaren bland textilarbetare, fackföreningsfolk och bomullsodlare i Bangladesh och Indien. Och de fann att bakom tal om minimilöner och etiska avtal döljer sig en inte så smickrande verklighet.
Programledare: Fredrik Önnevall.

(Foto: SVT )

Jag hann tyvärr bara se de sista 2 minuterna av programmet och kan varken säga bu elller bä, kan bara säga att jag tycker att det låter väldigt intressant. Jag ska dock se programmet här:

http://svtplay.se/t/103500/korrespondenterna

(SVT Play, sänds t.o.m. söndagen den 25 april.)

eller här:

http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=74537&selectedDate=20100316&shortVersion=true&showWeek=false

( --> repris i SVT2 tisdagen den 16:e mars, kl. 00:10.)

Har någon sett detta avsnitt? Kommentarer på det? Om man vill skriva en kommentar i denna blogg behöver man inte ha ett konto utan det går finfint att markera sig som anonym.

Allt gott önskar Ulrika

Ni-nanna-na-ni-na...

Innan jag ger mig ut i onsdagens kollektivtrafik på VCDS-uppdrag tänkte jag skaka liv i 70- och 80-talets Boktipset.

Nostalgi!

Jag älskar att köpa böcker! Jag älskar känslan av en ny bok i min hand. Den stela pärmen, de styva, vassa sidorna och doften av nytt. Det är jag och Boken. Min bok. Ingen annan som har läst, tänkt, reflekterat, vikt hundöron, gråtit, skrattat, fängslats, provocerats i min bok...

Boken är en kamrat för livet, en osjälvisk vän, en sambo som inte besvärar.
(Ignacy Krasicki)

Jag hittade detta citat och jag tänkte att det kan ju stämma ibland. Men sedan tittade jag på min bokhylla. Ibland rusar livet fort, jag finner ingen ro att läsa och mina nyinköpta böcker förblir olästa i bokhyllan. De blir en nagel i ögat. De tittar sorgset på mig och jag hör hur de skriker när är det min tur? Så en sambo som inte besvärar... Hmm. Fördelen är ju att jag kan gömma dessa jobbiga, krävande, olästa böcker i garderoben. Syns de inte, finns de inte. Hur fungerar det i ett samboskap med någon av kött och blod? Hur många gånger ska jag behöva säga åt dig att fälla ned toalettlocket? In i garderoben med dig! :-)

En bok som har stirrat på mig länge är denna:

Under mangoträdet.
Tre berättelser av Vaikom Muhammad Basheer (1908-1994).

Under mangoträdet innehåller tre längre berättelser av Keralas mest älskade författare, Vaikom Muhammad Basheer. Legendarisk redan under sin livstid skildrade han vardagslivet i muslimernas Kerala med värme och humor.

Nu ska jag bocka av bok nummer 1 på besvärlig-dåligt-samvete-listan (sen är det bara 78 kvar...) Trots att mangoträd är det vackraste trädet av dem alla så har jag haft ett motstånd till boken. Kanske för att jag också vill sitta i skuggan av ett mangoträd och bara insupa Indien i mina lungor. Vilka känslor kommer boken att väcka? Kommer jag att sitta på ett flyg till Trivandrum i övermorgon? Eller kommer jag att nöja mig med att luta mig mot en gran?

För att utöka min boksamling ytterligare beställde jag tre nya böcker idag:

Flod.
Noveller av Ambai.

Med sina noveller har Ambai skapat sig en alldeles egen plats i dagens mångstämmiga indiska litteratur. Hon skriver på tamil och är en av de ledande sydindiska författarna. Flod är Ambais första bok på svenska. Samlingens tio berättelser utspelar sig i södra Indien. Mat och musik har en framträdande roll i den värld Ambai beskriver. Bokens hjältinnor tillhör olika generationer och deras längtan efter frihet är lika stark som drömmen om kärleken. /.../ Under en till synes stillsam yta pågår hela tiden ett uppror, där revolten riktas mot konserverande könsroller och livsmönster som stänger in. Med stor insikt och sinnlighet skildrar Ambai olika kvinnor på väg. Ambai föddes 1944 i Tamil Nadu i södra Indien. Hon har skrivit fyra novellsamlingar och tre pjäser, och hör till de främsta tamilska författarna idag. ( http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9185133930 )

Du kan köpa Flod på http://www.kulturbutik.se/ för 128:-

Detta land som aldrig var vår moder.
Dikter av indiska dalitpoeter och bilder av Savi Sawarkar.

Daliterna - så kallar sig de idag Indiens kastlösa - vittnar i sin poesi om en tillvaro under förtryck, men de talar samtidigt fränt om uppror.Bland dem finns Namdeo Dhasal, vars utmanande poesi belönats med en rad litterära priser, och ytterligare sjutton poeter. ( http://www.kulturbutik.se/ )

Detta land som aldrig var vår moder kostar 152:- på ovanstående webbutik.

Berättelsen på min rygg.
Indiens daliter i uppror mot kastsystemet. Berättelser, essäer, dokument.

De har kallats kastlösa och oberörbara, de fattigaste och mest förtryckta grupperna i det hierarkiska indiska samhället. Idag kallar de sig daliter, ett namn som står för uppror mot kastsystemet och kamp för mänskliga rättigheter. Dalitaktivismen har låtit tala om sig alltmer på senare tid, allt-ifrån Dalit Panthers framträdande i början av 70-talet till manifestationerna i samband med World Social Forum i Bombay 2004. Dalitförfattarna har också tagit steget in i litteraturens tidigare stängda rum. Deras berättelser är ofta självbiografiska vittnesmål om orättvisor, fördomar och förnedring. I denna volym presenteras för första gången på svenska en rad av de indiska dalitförfattarna. Mogalli Ganesh skildrar den tragi-komiska dramatiken kring byns stinkande skitgrop. Urmila Pawar minns skolkamraternas hån och lärarens övergrepp, och Bama berättar om polisens misshandel av daliter som försvarar sin begravningsplats. Boken innehåller också ett urval viktiga dokument inifrån dalitrörelsen, bland annat förgrundsgestalten B R Ambedkars texter om Buddha, Marx och Gandhi och det berömda Dalit Panther-manifestet från 1973.
( http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9170372225 )

Berättelsen på min rygg kostar 128:- på http://www.kulturbutik.se/

Andra böcker med indisk anknytning:

• Samskara - rit för en död man. Roman av U R Ananthamurthy
• Lyssna min dotter. Roman av Krishna Sobti
• Kärlek, uppror och kardemummakärnor. Indiska noveller.
• Dagar i Mahuldiha. Berättelser och reportage från östra Indien av Anita Agnihotri.
• Branden i mitt hjärta. Berättelser från Bengalen av Mahasweta Devi.
  

Sugen på att läsa en bok nu? Det är jag! Jag längtar efter mitt nya bokpaket! Men det ligger kanske något i följande citat...?

Den stora nackdelen med nya böcker är att de hindrar oss från att läsa de gamla.
(Joseph Joubert)

Nu är det dags att ladda portföljen med VCDS vänner-material och hoppa på tåget!

Trevlig läsning önskar Ulrika

P.S För att ni inte ska ifrågasätta min trovärdighet inom föreningen så vill jag bara understryka att jag inte hör röster från mina böcker. Och jag umgås även med människor av kött och blod. Ifall någon undrade... D.S

VCDS vänner åkte tåg

Hej!

På det senaste mötet diskuterades bl.a. hur man kan sprida information om VCDS vänner på bästa sätt. Förslagen haglade i min grupp - det var allt från eminenta förslag till mindre eeh... seriösa? Men ett av de bästa, mest seriösa förslagen måste väl ändå har varit det som involverade mina lediga onsdagar och kollektivtrafiken. Tanken var att jag varje onsdag skall utnyttja mitt månadskort till fullo och pendla från Gnesta till Märsta, från Nynäshamn till Bålsta, hoppa på alla tänkbara buss- och tunnelbanelinjer och där sprida VCDS vänners budskap, värva medlemmar och adoptera bort skolor.

För att bli lite varm i kläderna inför mina kommande VCDS-onsdagar testade jag min kampanj en morgon på väg till jobbet. Nu var det ju så att jag inte hade kollektivtrafikens stora kollaps i beräkningen, för vinter blir det ju varje år? Eller? Nåväl, jag ska inte klaga. Hur säger man - det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder! (Vuxenpoäng, jag vet! Men jag frös inte alls i min lager-på-lager-på-lager-utstyrsel när jag stod bredvid andra strandade pendlare som hackade tänder i trendiga gympaskor, läckra leggings eller snygg fluff-fönad frisyr.)

Redo för lite perronghäng i 20 minusgrader

Väntan skapar kreativitet... (och ett förfruset finger)

När tåget äntligen kom kunde jag påbörja den ursprungliga planen. Alltså: fort som attan genomsöka hela pendeltåget på all tänkvärd läsning, morgontidningar & gratistidningar. Väck med dem! Sedan placera ut annan informativ läsning...

En kaffe och lite läsning -
kan början på dagen bli bättre för pendlarna?

Och visst behöver pendelväggarna pimpas lite?

Snyggare än så här kan det inte bli. Konst!

Ja, så här kan en vanlig dag se ut i en pendlares liv. Provkampanjen kändes toppen. Nu vet ni var jag befinner mig kommande onsdagar, kanske i en busskur nära dig?! Ni som själva befinner er i kollektivtrafiken nästan varje dag kanske har fått lite idéer nu om hur resorna kan göras snäppet roligare.

Ha en fin dag önskar Ulrika

P.S. Som den ordentliga medborgare jag är så har jag ju naturligtvis inte klistrat upp reklam där det är förbjudet, detta var ju bara ett fotomontage. Så ordentlig. Så tråkigt. D.S