Tack för i år.

Tack för ett fantastiskt år, alla ni som stödjer VCDS vänner

på ett eller annat sätt.

2012 kommer att bli ett spännande år.

Indienfesten firar 10 år.

Bloggen och hemsidan ligger inför förändringar.

Och vi hoppas så klart att fler adoptanter ansluter till oss så att kvällsskolorna kan fortsätta sitt arbete i att utbilda barnen på landsbygden i Tamil Nadu.

TACK

för ett fantastiskt 2011.

Gott Nytt År

önskar VCDS vänner

Bild från Google

Det finns alltid...

... en anledning att sprida ryktet om VCDS vänner. När jag nyligen höll på att passera "200 vänner på Facebook"-strecket tyckte jag att det var en utmärkt idé att fira detta med ett pris till den som råkade bli min tvåhundrade vän. Detta blev... (trumvirvel...) ...

... min kollega Klaudia!

Och vad blev då priset? Jo, självklart en VCDS-pin!

Så här glad blir man när man får en sån:

Lite fakta om pristagaren:

Klaudia kommer från Polen men bor och arbetar nu på Malta tillsammans med sin man. Hon känner sig faktiskt lite nyfiken på att resa till Indien och ett av våra första samtal handlade om filmen Pink saris, som hon ville tipsa mig om!

Grattis Klaudia :)

Ha en fin helg!

/Kristin

Indienfesten 2011!

Klicka på bilden för större upplösning.

För att titta på bilder från förra årets fest, klicka HÄR.

Tips från Malta!

Hej på er!

På Malta, där jag just nu befinner mig, finns en rad trevliga indiska restauranger. Förra helgen besökte jag och min familj en av dem och om ni någon gång får för er att åka till Malta så rekommenderar jag er starkt att göra ett besök på denna restaurang! Den ligger i huvudstaden Valletta och heter La Mere. Det var inte bara otroligt mysigt utan maten var dessutom fantastiskt! La Mere erbjuder indiskt, arabiskt, maltesiskt och mat från Medelhavsområdet. Vi provade på lite olika rätter och alla var mer än nöjda!

Jag och min sambo åt indiskt (så klart) och började med en samosa med mango chutney till förrätt.

Till varmrätt blev det Chicken tikka masala och Palak Paneer. Till detta vitlöksnaan, raita, grönsaker, mango chutney och saffransris. Helt fantastiskt gott!

Den indiska menyn.

På Malta är det inte så noga...

Efter detta besök tog vi oss hem, mätta och nöjda. Det känns väldigt skönt att det indiska köket finns även på Malta :)

Om ni vill läsa mer så hittar ni hemsidan HÄR.

Trevlig söndag!

önskar

Kristin

Tisdag SVT 1 klockan 22:00

Hej!

I början av sommaren hyrde jag en film som hette Pink Saris. Jag tipsade då om den i ett blogginlägg, kolla här:

http://friendsofvcds.blogspot.com/2011/05/fredagsfilm-goda-nyheter.html

Den visas imorgon tisdag 4 oktober klockan 22.00, SVT 1, Dox. Kolla in filmen och kommentera gärna vad du tyckte!

Brittisk dokumentär från 2010. Rosa gänget och dess färgstarka ledare Sampat Dal hjälper utsatta indiska kvinnor på samhällets botten. "Om era män gör fel, så slå till dem" säger Dal och ger de kastlösa hopp om ett bättre liv. Flerfaldigt prisbelönta filmaren Kim Longhinotto skildrar starka och inspirerande kvinnor i de orörbaras land.

Bild lånad från Google

Trevlig kväll önskar Ulrika

Se nedstående tips av Kristin!

Det är ett ganska ytligt Korrespondenterna. Användningen av "de" och "indierna" vittnar om en del okunskap. Alla är på väg att få det bättre, säger programmet, och vi här hemma kan då andas ut. Men det stora kollektivet utsatta, i staden och på landsbygden, missas och kastproblematiken tonas ned. Inget är upprörande utan allt är bekvämt, även för SVT:s reporter.

Se själva och bedöm! (Skriv gärna vad ni tycker i kommentarsfältet.)

Daniel

TV-tips!

Gå in & kolla på Korrespondenternas program om Mumbai på svtplay.se!

"Bombay vs Mumbai. Om ett par decennier väntas Indien gå om Kina som världens ledande ekonomi. Just nu tar miljontals indier klivet in i ett nytt liv som medelklass och med det kommer en ny indisk stolthet och självsäkerhet. Men nyckeln till framgång är det engelska språket och balansgången mellan det engelska och det indiska skapar spänningar. Nationalismen växer bland fattiga och nyrika samtidigt som den gamla eliten tar avstånd från det indiska och isolerar sig allt mer."

Programmet hittar ni HÄR!

Vad tycker ni?

/Kristin

Viktigt arbete mot trafficking i Indien!

VCDS vänner vill tipsa om en artikel som publicerades i DN i måndags (5 september). Artikeln handlar om Dr Sunitha Krishnan som nyligen besökte en konferens i Stockholm anordnad av Bonnier. Där berättade hon om sitt mångåriga arbete i organisationen Prajwala, en organisation som har räddat flera tusen kvinnor och barn från att leva sina liv som gatuprostituerade eller på bordeller i delstaten Andhra Pradesh i södra Indien.

Prajwala hjälper kvinnor och flickor som blivit utsatta för trafficking att få vård men också att slussas ut i samhället genom hitta bostad och jobb. Organisationen betalar också så att 5000 HIV/AIDS-smittade barn i delstatens huvudstad Hyderabad ska kunna få utbildning. Dessa barn är söner och döttrar till prostituerade kvinnor och tanken med deras utbildning är att de ska få en annan chans i livet än den deras mödrar fått och också att barnen via sin utbildning och framtida jobb ska kunna hjälpa sina mödrar bort från bordellerna.

DN skriver:

För en dryg vecka sedan slog högsta domstolen i Indien fast att alla delstater bör arbeta mot sexhandel och trafficking efter den metod som Sunitha Krishnan och hennes organisation Prajwala gör i staden Hyderabad i södra Indien.

(bild från google.com)

Otroligt inspirerande att läsa om fler organisationer som för viktiga arbeten för människors rättigheter!

Läs mer på Prajwalas hemsida HÄR!

/Kristin

Känslosamt minne.

En vacker bild så här på torsdagskvällen. Bilden är tagen av Ulrika på Elephant Island utanför Mumbai 2009. Vi såg en apmamma som sprang omkring med sin döda bebis och vägrade släppa. Djur med känslor? Absolut.

/Kristin

En lång berättelse om tåg!

Efter det förra inlägget om Kvinnor på ett tåg kom jag att tänka på min egen tågresa i Indien 2009. Anitha Nair skriver så här i boken:

Akhila fortsatte att titta ut genom fönstret. Tåget var fullsatt. Även de reserverade tågvagnarna fylldes. Folk knackade på dörrarna om de var låsta inifrån eller trängde sig in om någon steg ut. Dagpassagerarna fyllde gångarna och hävdade att fyra kunde trängas ihop på säten som var avsedda för tre. Försäljare och tiggare trängde sig fram i gångarna med inövad lätthet. Apelsinskal, papper från kakförpackningar och jordnötsskal låg slängda på golvet. När tåget stannade och brisen upphörde spred sig urinstanken från toaletterna genom tåget. Akhila drog en lättnadens suck. Kupén var i alla fall ren. En oas av ro.

Nja, det där sista stämmer inte riktigt överens med de minnena jag har... "Kupén var i alla fall ren. En oas av ro." Nej, inte direkt... Mina minnen överensstämmer snarare mer med den här bilden:

bildkälla: google.se

Okej, inte riktigt så heller även om det kanske kändes så just då. Vi var elva personer och kursen som vi läst i Tamil Nadu i sex veckor var slut. Alla hade dock bestämt sig för att stanna kvar i Indien i två veckor till för att resa runt på egen hand. Vi hade ett väldigt fint avskedskalas i Mamallapuram tillsammans med lärare och personer från VCDS. Många tårar var det...

Vi blev bjudna på den här fina tårtan av VCDS. "Wish you happy journey". Tack. Det skulle visa sig behövas...

Tillsammans hjälptes vi åt att packa den lilla minibussen som vi hade hyrt. Den skulle ta oss in till Chennais tågstation. Det kändes märkligt att helt plötsligt stå på egna ben, utan våra erfarna lärare eller människor från VCDS som stöd. Men vi klarade oss i alla fall med endast ett litet polisstopp på vägen...

Minibussen blev snabbt överfull...

Så! När mörkret börjat smyga sig på var vi äntligen framme i Chennai. Vi sprang runt och inhandlade proviant för resan innan det var dags att hitta vår kupé. Eller vi kanske skulle hitta rätt vagn först. Tåget var nämligen lååååångt och mitt minne är att vi sprang omkring som ett gäng förvirrade höns innan vi hittade rätt. Men någonting hade uppenbarligen blivit fel. Våra förstaklassbiljetter hade blivit utbytta mot elva bäddar som var utspridda i hela tåget, vi skulle alltså inte få sova bredvid varandra under resan. Detta gillade vi inte... Så efter mycket prat och lirkande och övertalningar lyckades vi byta till oss åtta bäddar i samma "kupé". Åtta bäddar. Elva personer. "Kupé" mitt i gången utan dörrar. Men vi var i alla fall tillsammans och det kändes som det viktigaste just då!

Det var en lång natt... Den längsta i mitt liv faktiskt. Inte nog med att det inte fanns något utrymme kvar för all packning (som fick ligga på golvet runt omkring oss och våra fötter, vilket skapade noll benutrymme) utan det kryllade även av kackelackor. På väggarna, på golven, på britsarna. Blä. Vi var helt slut och utan hopp.

Veronica, Mattias, Ulrika och jag (Kristin).

Linnéa, Sara, Ninorta och Sebastian.

Till på köpet låg Stina och Rebecka och var magsjuka vill jag minnas. De fick varsin egen brits. Jag var överlycklig över att jag inte hade slängt mitt myggnät innan resan! Färden skulle ta tolv timmar från östkusten till västkusten och när jag upptäckte kackelackorna beslutade jag mig för att vara vaken hela resan. Det gick tyvärr inte. Till slut var vi så trötta att vi tvingades till sömn. Vi fällde ner britsarna la oss. Jag och Ulrika delade på en av de åtta 70-centimetersbäddarna, låg skavfötters invirade i mitt myggnät. Tyvärr verkar jag och Ulrika ha för breda höfter för att kunna sova bredvid varandra på en 70-centimetersbädd. Hela tiden vaknade vi och var irriterade på den andra för att hon tog upp för mycket plats. Ulrikas huvud hängde dessutom ut i korridoren så att folk som passerade hela tiden stötte emot det när det hängde där. Hon vaknade sedan på morgonen med en fot i ansiktet då vår kurskamrat Veronica försökte klättra ner från sin överslaf. På morgonen var vi helt slut. Som efter ett träningspass.

Vi började prata med några hjälpsamma indier i bäddarna bredvid. När vi berättade att vårt mål var Kochin tipsade de oss om att kliva av en station före slutstation. Tåget skulle stå där i ca en kvart och det skulle vara närmare dit vi sedan planerat att bege oss. Tack! Vilket bra tips! När tåget så stannar på nämnda station börjar vi hiva av vår packning i lugnt och fint tempo. Elva personer med packning för en och en halv månad blir ganska mycket packning om man slår ihop det. Jag, Sara och Mattias står på perrongen och tar emot väskor från de övriga när det plötsligt händer något. Tåget börjar rulla. Tåget åker! I panik fortsätter Sebastian att kasta ut väskor på perrongen och vi tre som hunnit kliva av får springa runt kors och tvärs på perrongen för att hämta upp dem! P A N I K!! Till slut kastar sig Sebastian ut ur tåget (som nu kommit upp i ganska högt tempo) och rullar runt på perrongen som värsta actionhjälten. Jag vet inte vad han tänkte. Kanske att alla fortfarande hade en chans att hinna av. Ha! Hälften av all packning plus sju personer blir kvar på tåget som tuffar iväg bort mot horisonten. Hej då.

Övergivna. Uppgivna. Trötta. Stark "vad gör vi nu?-känsla".

Som tur var var det bara en kvart med tåget till nästa station där övriga kunde kliva av. Med tågpersonalens hjälp kunde vi sedan frakta all packning ut till vägen där vi blev upphämtade i taxi av våra kamrater. Vi bestämde oss för att skita hårt i Kochin. Ville bara därifrån. Därför tog vi taxi till idyllen Alleppey, där vi under de kommande två dagarna kunde slappna av och lugna ner oss. Det var fantastiskt.

Slutet gott allting gott! Men jag måste så klart påpeka att det här är en upplevelse jag aldrig någonsin skulle vilja vara utan.

/Kristin

Boktips!

Nu när sommaren börjar lida mot sitt slut och hösten tar vid är det dags att hälsa alla läsare välkomna tillbaka till VCDS vänner blogg! Vi hoppas att ni haft en skön sommar och kickar igång terminen med ett hett boktips!

Jag håller just nu på att läsa slutet av Anita Nairs bok Kvinnor på ett tåg. Boken handlar om sex kvinnor som hamnar i samma tågkupé på ett nattåg i södra Indien. En efter en börjar de berätta för varandra om sina liv där den gemensamma länken (trots att alla är brahimer) är hur de på ett eller annat sätt varit underordnade män och underordnade det indiska samhällets syn på kvinnan.

Huvudpersonen i boken heter Akhila, är 45 år och ogift. Sedan hennes far gick bort har hon varit den som tagit hand om familj och hushåll. Tack vare att hon tagit på sig den rollen har hennes tre yngre syskon kunnat gifta sig och bilda familj. Akhila tampas nu med sin inre röst - vad ska hon göra med sitt liv? Kan hon som kvinna bryta sig loss och leva sitt liv ensam? Hur skulle hon kunna finna en man att dela sitt liv med men samtidigt leva självständigt?

Jag rekommenderar verkligen den här boken! Den ger spännande skildringar av olika kvinnoöden och ger verkligen läsaren en tankeställare. Alla samhällen ser inte ut som det svenska...

Jag vill i och med detta ge en varm kram till VCDS för deras viktiga arbete för utsatta kvinnor!

Kvinnan tittade med orubblig blick på henne. "Du behöver inte ursäkta dig. Ni hade rätt i att jag inte tillhör er sort. Det är sant. Jag hör inte samman med er. Inte för att jag är fattig eller outbildad. Utan för att ni levt i så skyddade verskstäder, ja också du. Jag lyssnade på alla era berättelser och tänkte för mig själv att de här kvinnorna gör så stort väsen av småsaker. Vad skulle hända dem om de ställdes inför en riktig tragedi? Vad vet de om livet och om vad som verkligen krävs? Vad vet de om hur grym världen kan vara mot kvinnor?"

Akhila stirrade på främlingen. Vem var denna kvinna ur vilken ilskan rann som en lavaström? Den sjätte passageraren vek ihop sin tidning och sade: "Jag menar inte att kvinnor är svaga. Kvinnor är starka. Kvinnor kan göra allting lika bra som män. Kvinnor klarar mer än så. Men en kvinna måste söka styrkans källa i sig själv. Den kommer inte av sig själv."

Ur: Kvinnor på ett tåg av Anita Nair

/Kristin

Sommarhälsning mitt i allt elände

Vill först börja med att försöka hitta några ord för det fruktansvärda som har hänt i Norge. Ord... vad ska man säga? Det som har hänt går inte att förstå. Orden känns så fjuttiga. Det som har hänt är så obeskrivligt hemskt. Nyhetsrapporteringarna går varma och tidningarna fyller sida upp och sida ned med den ena historien värre än den andra. Alla lika svåra att förstå. Orden räcker inte till. Skickar varma tankar till vårt grannland. I en svår tid som denna känns det ändå fint att se människors engagemang och den starka sammanhållning som skapas. Det ger hopp och godhet ska banne mig segra!

Mitt i denna tragedi tänkte jag ändå lägga in några fina sommarbilder, bilder som kanske ger hopp om en ljusare himmel och färre R E G N S K U R A R !!! (För här i Värmland ligger bikinin, shortsen och klänningen längst ned i byrålådan, brr!!!)

Trevlig sommar önskar Ulrika

Morsan Malméns mumsiga VCDS-frallor

Hej!

Då var det äntligen dags för VCDS vänners bakskola igen. När vi lanserade VCDS-brödet hösten 2010 kunde vi aldrig ana hur populärt det skulle bli. För dig som har missat, kika in här och spring genast och köp ingredienser. Skulle inte ett bageri kunna starta en större produktion av VCDS-brödet där en del av försäljningen går till kvällsskolorna? Hmm, tål att tänkas på...

Men nu kommer alltså bröd nummer två i vår bakskola och denna gång är det Morsan Malmén som tipsat oss om detta fantastiska bröd. Det är inte bara busenkelt att göra, det är även busenkelt att trycka i sig x antal frallor på morgonkvisten när frallorna är rykande färska. Hejdå GI, hej volangmidja!

Ingredienser till Morsan Malméns mumsiga VCDS-frallor:

1/4 pkt jäst
5 dl kallt vatten

1 tsk salt
1 dl grahamsmjöl

9 dl vetemjöl
1.5 dl solroskärnor

(sesamfrön att strö på toppen)

Så här gör du:

Smula jästen i en bunke.


Häll i lite av det kalla vattnet och rör runt tills jästen har löst sig.

Tillsätt resten av vattnet, salt, grahamsmjöl, vetemjöl och solroskärnorna. Arbeta ihop degen som ska vara kladdig.

Täck bunken med plastfolie och ställ in den i kylskåpet över natten.

Sov och vakna hungrig.

Sätt ugnen på 225 grader varmluft.

Klicka ut 10 kletiga deghögar på bakpappersklädd plåt.
Strö sesamfrön på toppen.

Grädda mitt i ugnen i cirka 20 minuter.

Låt svalna på galler.

Färdiga att avnjutas!

Enligt Morsan så kan man hälla i russin, torkade aprikoser eller andra frön efter eget tycke, det ska tydligen smaka minst lika gott! Jag hällde i lite linfrön när solroskärnorna tog slut.

Lycka till!

/Ulrika

VCDS-avslutning inför sommaren

Hej

Så fick VCDS vänner äntligen till det - en liten avslutning inför sommaren. Planerna på boule & bar fick ställas in då himlens portar öppnade sig strax innan vi skulle ses. Men den tappra skara som ändå trotsade vädret kastade om i schemat och fick både indisk mat och bowling istället! Sara, Annelie, Daniel och Ulrika fightades om ett fint pris i bowlinghallen. Så här såg kvällen ut...

Daniel, Ulrika och Sara värmer upp. Sara är taggad till tusen efter chipsmiddagen...

För att inte tala om hur taggad Annelie var!

Innan matchen började gick vi noggrant igenom allas diverse krämpor. Det började lite stelt...

Men efter en stund var våra leder mjuka som en tjugoårings. Se bara hur smidigt Annelie får iväg sitt klot.

Även Blixten själv fick in tekniken och när han satte sin första strike började vrålen... Med en sån här snygg bowlingsteknik kan man inte annat än vinna.

Ja ni ser rätt. Storstryk på damsidan. Grattis Daniel!

Kenta & Daniel = sant!

Ja vissa blir ju lite stöddiga när de vinner. Sara tar lydigt in alla tips från coachen.

Sara " the Hulk" svingade iväg de allra tyngsta klot hon kunde hitta...


...och ja då gick hela maskineriet sönder. Hela bakstycket lossnade. Heja Sara!


Det brukar alltid vara ganska snuskiga svettiga skor i bowlinghallar men dessa skor var nya och fräscha. Men med fotfobi vill man inte gärna vara barfota i en allmän sko. Strumputlåning fanns (kvarglömda strumpor). Vet inte vad som är värst egentligen och vill inte prata om det...

Ulrika in action och redo för revansch!

Jajamen! Revansch blev det!


(Tagning trehundratjugoåtta)
Prisutdelning - ett presentkort på bokhandeln. JIPPI!!

TACK för en jättetrevlig kväll fina ni!

GLAD SOMMAR önskar VCDS vänner