En lång berättelse om tåg!

Efter det förra inlägget om Kvinnor på ett tåg kom jag att tänka på min egen tågresa i Indien 2009. Anitha Nair skriver så här i boken:

Akhila fortsatte att titta ut genom fönstret. Tåget var fullsatt. Även de reserverade tågvagnarna fylldes. Folk knackade på dörrarna om de var låsta inifrån eller trängde sig in om någon steg ut. Dagpassagerarna fyllde gångarna och hävdade att fyra kunde trängas ihop på säten som var avsedda för tre. Försäljare och tiggare trängde sig fram i gångarna med inövad lätthet. Apelsinskal, papper från kakförpackningar och jordnötsskal låg slängda på golvet. När tåget stannade och brisen upphörde spred sig urinstanken från toaletterna genom tåget. Akhila drog en lättnadens suck. Kupén var i alla fall ren. En oas av ro.

Nja, det där sista stämmer inte riktigt överens med de minnena jag har... "Kupén var i alla fall ren. En oas av ro." Nej, inte direkt... Mina minnen överensstämmer snarare mer med den här bilden:

bildkälla: google.se

Okej, inte riktigt så heller även om det kanske kändes så just då. Vi var elva personer och kursen som vi läst i Tamil Nadu i sex veckor var slut. Alla hade dock bestämt sig för att stanna kvar i Indien i två veckor till för att resa runt på egen hand. Vi hade ett väldigt fint avskedskalas i Mamallapuram tillsammans med lärare och personer från VCDS. Många tårar var det...

Vi blev bjudna på den här fina tårtan av VCDS. "Wish you happy journey". Tack. Det skulle visa sig behövas...

Tillsammans hjälptes vi åt att packa den lilla minibussen som vi hade hyrt. Den skulle ta oss in till Chennais tågstation. Det kändes märkligt att helt plötsligt stå på egna ben, utan våra erfarna lärare eller människor från VCDS som stöd. Men vi klarade oss i alla fall med endast ett litet polisstopp på vägen...

Minibussen blev snabbt överfull...

Så! När mörkret börjat smyga sig på var vi äntligen framme i Chennai. Vi sprang runt och inhandlade proviant för resan innan det var dags att hitta vår kupé. Eller vi kanske skulle hitta rätt vagn först. Tåget var nämligen lååååångt och mitt minne är att vi sprang omkring som ett gäng förvirrade höns innan vi hittade rätt. Men någonting hade uppenbarligen blivit fel. Våra förstaklassbiljetter hade blivit utbytta mot elva bäddar som var utspridda i hela tåget, vi skulle alltså inte få sova bredvid varandra under resan. Detta gillade vi inte... Så efter mycket prat och lirkande och övertalningar lyckades vi byta till oss åtta bäddar i samma "kupé". Åtta bäddar. Elva personer. "Kupé" mitt i gången utan dörrar. Men vi var i alla fall tillsammans och det kändes som det viktigaste just då!

Det var en lång natt... Den längsta i mitt liv faktiskt. Inte nog med att det inte fanns något utrymme kvar för all packning (som fick ligga på golvet runt omkring oss och våra fötter, vilket skapade noll benutrymme) utan det kryllade även av kackelackor. På väggarna, på golven, på britsarna. Blä. Vi var helt slut och utan hopp.

Veronica, Mattias, Ulrika och jag (Kristin).

Linnéa, Sara, Ninorta och Sebastian.

Till på köpet låg Stina och Rebecka och var magsjuka vill jag minnas. De fick varsin egen brits. Jag var överlycklig över att jag inte hade slängt mitt myggnät innan resan! Färden skulle ta tolv timmar från östkusten till västkusten och när jag upptäckte kackelackorna beslutade jag mig för att vara vaken hela resan. Det gick tyvärr inte. Till slut var vi så trötta att vi tvingades till sömn. Vi fällde ner britsarna la oss. Jag och Ulrika delade på en av de åtta 70-centimetersbäddarna, låg skavfötters invirade i mitt myggnät. Tyvärr verkar jag och Ulrika ha för breda höfter för att kunna sova bredvid varandra på en 70-centimetersbädd. Hela tiden vaknade vi och var irriterade på den andra för att hon tog upp för mycket plats. Ulrikas huvud hängde dessutom ut i korridoren så att folk som passerade hela tiden stötte emot det när det hängde där. Hon vaknade sedan på morgonen med en fot i ansiktet då vår kurskamrat Veronica försökte klättra ner från sin överslaf. På morgonen var vi helt slut. Som efter ett träningspass.

Vi började prata med några hjälpsamma indier i bäddarna bredvid. När vi berättade att vårt mål var Kochin tipsade de oss om att kliva av en station före slutstation. Tåget skulle stå där i ca en kvart och det skulle vara närmare dit vi sedan planerat att bege oss. Tack! Vilket bra tips! När tåget så stannar på nämnda station börjar vi hiva av vår packning i lugnt och fint tempo. Elva personer med packning för en och en halv månad blir ganska mycket packning om man slår ihop det. Jag, Sara och Mattias står på perrongen och tar emot väskor från de övriga när det plötsligt händer något. Tåget börjar rulla. Tåget åker! I panik fortsätter Sebastian att kasta ut väskor på perrongen och vi tre som hunnit kliva av får springa runt kors och tvärs på perrongen för att hämta upp dem! P A N I K!! Till slut kastar sig Sebastian ut ur tåget (som nu kommit upp i ganska högt tempo) och rullar runt på perrongen som värsta actionhjälten. Jag vet inte vad han tänkte. Kanske att alla fortfarande hade en chans att hinna av. Ha! Hälften av all packning plus sju personer blir kvar på tåget som tuffar iväg bort mot horisonten. Hej då.

Övergivna. Uppgivna. Trötta. Stark "vad gör vi nu?-känsla".

Som tur var var det bara en kvart med tåget till nästa station där övriga kunde kliva av. Med tågpersonalens hjälp kunde vi sedan frakta all packning ut till vägen där vi blev upphämtade i taxi av våra kamrater. Vi bestämde oss för att skita hårt i Kochin. Ville bara därifrån. Därför tog vi taxi till idyllen Alleppey, där vi under de kommande två dagarna kunde slappna av och lugna ner oss. Det var fantastiskt.

Slutet gott allting gott! Men jag måste så klart påpeka att det här är en upplevelse jag aldrig någonsin skulle vilja vara utan.

/Kristin

Boktips!

Nu när sommaren börjar lida mot sitt slut och hösten tar vid är det dags att hälsa alla läsare välkomna tillbaka till VCDS vänner blogg! Vi hoppas att ni haft en skön sommar och kickar igång terminen med ett hett boktips!

Jag håller just nu på att läsa slutet av Anita Nairs bok Kvinnor på ett tåg. Boken handlar om sex kvinnor som hamnar i samma tågkupé på ett nattåg i södra Indien. En efter en börjar de berätta för varandra om sina liv där den gemensamma länken (trots att alla är brahimer) är hur de på ett eller annat sätt varit underordnade män och underordnade det indiska samhällets syn på kvinnan.

Huvudpersonen i boken heter Akhila, är 45 år och ogift. Sedan hennes far gick bort har hon varit den som tagit hand om familj och hushåll. Tack vare att hon tagit på sig den rollen har hennes tre yngre syskon kunnat gifta sig och bilda familj. Akhila tampas nu med sin inre röst - vad ska hon göra med sitt liv? Kan hon som kvinna bryta sig loss och leva sitt liv ensam? Hur skulle hon kunna finna en man att dela sitt liv med men samtidigt leva självständigt?

Jag rekommenderar verkligen den här boken! Den ger spännande skildringar av olika kvinnoöden och ger verkligen läsaren en tankeställare. Alla samhällen ser inte ut som det svenska...

Jag vill i och med detta ge en varm kram till VCDS för deras viktiga arbete för utsatta kvinnor!

Kvinnan tittade med orubblig blick på henne. "Du behöver inte ursäkta dig. Ni hade rätt i att jag inte tillhör er sort. Det är sant. Jag hör inte samman med er. Inte för att jag är fattig eller outbildad. Utan för att ni levt i så skyddade verskstäder, ja också du. Jag lyssnade på alla era berättelser och tänkte för mig själv att de här kvinnorna gör så stort väsen av småsaker. Vad skulle hända dem om de ställdes inför en riktig tragedi? Vad vet de om livet och om vad som verkligen krävs? Vad vet de om hur grym världen kan vara mot kvinnor?"

Akhila stirrade på främlingen. Vem var denna kvinna ur vilken ilskan rann som en lavaström? Den sjätte passageraren vek ihop sin tidning och sade: "Jag menar inte att kvinnor är svaga. Kvinnor är starka. Kvinnor kan göra allting lika bra som män. Kvinnor klarar mer än så. Men en kvinna måste söka styrkans källa i sig själv. Den kommer inte av sig själv."

Ur: Kvinnor på ett tåg av Anita Nair

/Kristin