I höstas lades den sista biografen i Södertälje ned. Jag var där när de hade den allra sista visningen, domedagsfilmen 2012. Istället ska biografens lokaler fyllas till brädden med saxar, ficklampor, penslar, bitssatser, reflexer och hänglås - Clas Ohlson kommer till stan. Personligen tyckte jag aldrig om att gå på bio i Kringelstan då hela filmupplevelsen ofta förstördes då salongen förvandlades till en stökig ungdomsgård. Tråkigt men sant. Men ändå tycker jag att staden behöver en biograf och stöket under filmerna går att lösa på något sätt. Stängning är inte en av lösningarna. Nåväl, jag har varit sugen i några dagar på att se en film. Krypa ner i biostolen i mörkret och känna doften av popcorn.
Jag kom att tänka på mitt första (och hittills enda) biobesök i Indien. Trafiken i Chennai (tidigare Madras) var helt galen på eftermiddagen, framåt kvällen, och vi var därför ute i god tid med vår buss för att försäkra oss om att vi skulle hinna. Men det var totalt stopp i trafiken. Vi sniglade oss fram, det stack i näsan av alla avgaser och klockan närmade sig starten för filmen. Det var kaos och det var bilar och människor överallt. Vår chaufför var envis och för att kunna klämma in sig på parkeringen körde han nära, nära ett träd så kvistar åkte in i bussen. Det var inte populärt när vår stora buss kom, bilar tutade ilsket. Tillslut "fastnade" vår buss i en snäv sväng på väg in till parkeringsomårdet och vi fick kliva av.
Vi begav oss mot biografen fyllda av förväntan! Först fick vi passera en kontroll och om jag inte minns fel så fick man lämna ifrån sig kameran. Vi inhandlade dricka och enorma bägare med popcorn, kryddade med goda smaker. Innan den tre timmar långa filmen skulle börja passade vi på att besöka toaletten, som vi konstaterade var en stark tia!! Vi hade som för vana att betygsätta alla toaletter vi besökte. Bara så att ni vet så är toaletten på Chennais flygplats en trea. (Men andra gången jag kom dit och hade en annan, större toaletterfarenhet så uppgraderades flygplatstoan till en stark sjua! Fräsch, ljus, fungerade lås och dörr och vattenkran.) Toaletten på VCDS kom att bli en tia och om du frågar Kristin så är toaletten vid St Thomas church i Chennai en svag etta. Den här biotoaletten var som ett himmelrike som öppnade sig med marmorgolv, dörrar i frostat glas, stora speglar, väldoftande tvål...
Toaletten på VCDS i Vellakulam.
Vi såg filmen The uneducated boy, Padikathavan. Som sagt, tre timmar lång och på tamil. Men det gick ganska bra att förstå handlingen ändå och under pausen som var mitt i filmen kunde man diskutera med dem andra hur de hade uppfattat handlingen, om det var några oklarheter (t.ex. den där ätbara pistolen eller yxan i bröstet på huvudpersonen som ändå överlevde). Det gick absolut inte att prata under filmens gång, dels för att det var sådan extremt högt volym (biostolen skakade under actionscenerna) och dels för att jag hade öronproppar intryckta. Första delen av filmen var mest intressant och givande, den andra delen spårade ur enligt mitt tycke (det var då de ätbara pistolerna kom in i bilden). Men filmen hade allt - musik, dans, kärlek, hat, action, glädje, romantik, hämnd, förlåtelse... Nedan kommer några bilder från filmen:
Jag somnade tyvärr under filmens sista tio minuter... Men jag var helt utmattad efter en heldag på en Lärarhögskola med långa föreläsningar, möten med andra lärarstudenter och sedan hundratals hysteriska barn som ville kramas och fotas. Jag skyller på det.
Filmmusiken var underbar, följ länken nedan och lyssna på den fantastiska låten Hey Vetri Vela:
http://www.youtube.com/watch?v=Md_6oTOjaBA
Men vad handlade filmen om? Den outbildade pojken möter den fina flickan, kärlek uppstår och så även trubbel. Ungefär så. Och bussen, ja den stod så fint parkerad när vi kom ut från biografen. Allt löser sig.
Bio på fredag? Några filmtips?
Allt gott/ Ulrika
Snart på ett handfat i Södertälje...
